DE FRIHETLIGA KOMMUNISTERNAS ORGANISATIONS- PLATTFORM


FÖRORD

Denna skrift skrevs 1926 av en grupp exil-ryska anarkister i Paris. Gruppen, som samlats kring tidskriften Dielo Trouda, hade alla bittra erfarenheter från den Ryska revolutionen, framförallt från kampen i Ukraina där proletariatet fick slåss på två fronter- mot kontra-revolutionärer och bolsjeviker.

Men denna skrift handlar inte om bolsjevikernas svek mot revolutionen. Det finns högvis av böcker som angriper Lenin och Trotskij men vad gjorde egentligen anarkisterna? Bortsett från den anarkistiska proletära Mahkno-rörelsen i Ukraina tycks anarkisternas organiserade deltagande i detta sekels största händelse vara ganska pinsamt.
De Frihetliga Kommunisternas Organisationsplattform tar sig an de problem som anarkister måste lösa för att kunna utgöra ett trovärdigt alternativ.

Plattformen, trots att den är en grundläggande text för den anarkokommunistiska traditionen, har varit omöjlig att få tag på i Sverige. Den gavs ut i. en begränsad upplaga av UPA på 1970-talet, men har sedan dess inte funnits tillgänglig. Eftersom det är ett principiellt viktigt dokument, både historiskt och ideologiskt, ger vi nu ut den. Vi hoppas att texten kommer leda till en nödvändig debatt inom den frihetliga rörelsen.


Arbetarfront Hösten 1993


FÖRETAL

Det är synnerligen karaktäristiskt att den anarkistiska rörelsen förblivit svag och ofta framscått som en liten händelse, en episod, och inte som en betydande faktor i historien om arbetarklassens kamp. Detta trots styrkan och den obestridliga positiva karaktären hos frihetliga idéer, trots rättframheten i anarkisternas sätt att oförskräckt möta den sociala revolutionen, trots heroismen och de otaliga offer som anarkisterna lidit i kampen för den frihetliga kommunismen.

Denna motsägelse mellan det postitiva och obestridliga innehållet i frihetliga idéer och det förfärliga tillstånd som den anarkistiska rörelsen befinner sig i, har sin förklaring i en mängd orsaker, vilka den vìktigaste är frånvaron av organisatoriska principer och praxis i den anarkistiska rörelsen.

I alla länder representeras anarkiströrelsen av flera lokala organisationer, som förespråkar motsägande teorier och praxis, utan perspektiv för framtiden och ett fortlöpande militant arbete. De försvinner vanligen, ofta utan att lämna det minsta spår efter sig.

På det hela tagen kan ett sådant tillstånd för den revolutionära anarkismen bara beskrivas som "kronisk allmän disorganisation".

Likt pest infördes denna disorganisering i den anarkistiska rörelsens organism och har drabbat den i decennier.

Inte desto mindre är det otvivelaktigt att denna disorganisering har sitt ursprung i en del teoretiska lyten, framför allt i en falsk tolkning av principen om individualismen i anarkismen. Denna teori förväxlas alltför ofta med frånvaro av allt ansvar. De som älskar att förfäkta "jaget", uteslutande med tanke på personliga nöjen, hänger sig envist fast vid det kaotiska stadiet i den anarkistiska rörelsen och hänvisar vid dess försvar till anarkismens oföränderliga principer och dess lärofäder.

Men de oföränderliga principerna och lärofäderna har visat oss precis motsatsen.

Kringspriddhet är ruinerande, en fast förening är tecken på Iiv och utveckling. Denna lag för samhällskamp gäller lika mycket klasser som organisationer.

Anarkismen är inte en vacker utopi, inte heller en abstrakt filosofisk idé, den är en social rörelse hos de arbetande massorna. Av denna orsak måste den samla sina krafter i EN ORGANISATION, STÄNDIGT AGITERANDE, SOM DET KRÄVS AV VERKLIGHETEN OCH KLASSKAMPENS STRATEGI.

"Vi är övertygade", sa Krapotkin, "att bildandet av en anarkistisk organisation i Ryssland inte alls inverkar menligt på den gemensamma revolutionära uppgiften, utan tvärtom är önskvärd och användbar i allra högsta grad." (Företal till Bakunins "Pariserkommunen", 1892.)

Inte heller Bakunin själv motsatte sig tanken på en allmän anarkistisk organisation. Hans strävan till organisering, liksom hans handlande i första Internationalen, ger oss tvärt om rätt i att se honom som en aktiv anhängare av just en sådan organisation.

Allmänt sett bekämpade alla aktiva anarkister all spridd aktivitet och strävade efter en anarkistisk rörelse, sammansvetsad genom enhet i mål och medel.

Det var under den Ryska revolutionen 1917 som behovet av en allmän organisation kändes djupast och viktigast. Det var under denna revolution som den frihetliga rörelsen visade upp som mest av sekterism och förvirring. Frånvaron av en allmän organisation drev många aktiva militanta anarkister till bolsjevikernas led. Denna frånvaro är också anledningen till att många andra av dagens kämpar förblir passiva och avstår från att använda sin styrka, som ofta är högst betydlig.

Vi har ett väldigt behov av en organisation, som samlar majoriteten av deltagarna i den anarkistiska rörelsen och i anarkismen hävdar en ALLMÄN OCH TAKTISK OCH POLITISK LINJE, som skulle tjäna som en ledstjärna för hela rörelsen.

Det är dags för anarkismen att lämna disorganisationens träsk, att sätta stopp för det ändlösa vankelmodet i de viktigaste taktiska och teoretiska frågorna, att resolut sätta sig i rörelse mot ett klart definierat mål, och att driva en ORGANISERAD KOLLEKTIV PRAKTIK.

Men, det räcker inte att slå fast det livsviktiga behoven av en sådan organisation, det är också nödvändigt att fastslå en metod för att skapa den.

Vi förkastar, som teoretiskt och praktiskt befängd, idén att skapa en organìsation efter "syntes"-receptet, dvs att återförena representanter för olika anarkistiska tendenser. En sådan organisation skulle, sedan den införlivat olika teoretiska och praktiaka element i sig, bara vara en mekanisk församling av individer, vilka var och en har sin mening om alla den anarkistiska rörelsens frågor, en församling som oundvikligen skulle splittras efter att ha stött på verklighetens grund.

Den anarkosyndikalistiska metoden löser inte problemet med en anarkistisk organisation, ty den ger inte företräde för detta problem, endast intresserad som den är av att tränga in i och få styrka från industriproletariatet.

Hur som helst, mycket kan inte uppnås på detta område, inte ens för att få fotfäste, om det inte finns en allmän anarkisktisk organisation.

Den enda metod som leder till en lösning på problemet med en allmän organisation är, enligt vår åsikt, att uppbåda aktiva kämpande anarkister till en bas med exakta ståndpunkter, teoretiska, taktiska och organisatoriska, dvs den mer eller mindre perfekta grundvalen, ett ENHETLIGI' PROGRAM.
Utarbetandet av ett sådant program är en av huvuduppgifte- rna som tvingats på anarkisterna genom den sociala kampen under senare år. Det är denna uppgift som grupper med ryska anarkister i exil ägnat en stor del av sina krafter.

Den "organiserade plattformen" här nedan utgör en skiss, ett skelett till ett sådant program. Det måste tjäna som det första steget framåt för att samla frihetliga krafter till ett enda aktivt revolutionärt kollektiv, som kan kämpa: Anarkisternas Förening.

Det råder inga tvivel om att det finns luckor i denna plattform. Den har luckor, som alla nya, praktiska steg av någon betydelse. Det är möjligt att vi missat viktiga ställningstaganden, eller att andra behandlats felaktigt, eller att ännu andra är för detaljerade eller upprepade. Allt detta är möjligt, men inte av någon vital betydelse. vad som är viktigt är att lägga grunden till en allmän organisation, och det är detta mål som uppnås, i viss mån, genom denna plattform.

Det är en upppgift för hela kollektivet, Anarkisternas Förening, att bredda den, fördjupa den, att göra den till en bestämd plattform för hela anarkist-rörelsen.

På en annan nivå hyser vi heller inga tvivel. vi förutsätter att flera representanter för individualism och kaotisk anarkism kommer att attackera oss, med fradgan i munnen, och anklaga oss för brott mot anarkistiska principer. Men vi vet, att de individualistiska och kaotiska elementen med parollen "anarkistiska principer" menar politisk likgil- tighet och frånvaro av allt ansvar, som har orsakat mycket djupa splittringar i vår rörelse, och som vi kämpar med all vår energi och förbittring mot. Det är därför som vi lungt kan ignorera attackerna från detta läger.

Vi hoppas på andra kämpande, på dom som förblir trogna anarkismen, dom som har erfarit och lidit av den anarkistiska rörelsens tragedi, och smärtsamt letar efter en lösning.

Vìdare hoppas vi på de unga anarkister som fötts i den ryska revolutionens anda och från början hamnat mitt i konstruktiva problem, och som säkert kommer att kräva att positiva och organisatoiska principer förverkligas i anarkismen.

Vi inbjuder alla ryska anarkistiska organisationer utspridda i olika länder i världen, och även isolerade militanta anarkister, att förena sig på basis av en gemensam organisatorisk plattform.

Låt denna plattform tjäna som den revolutionära ryggraden, den samlande punkten för alla kämpande i den ryska anarkistiska rörelsen! Låt den bilda grunderna till Anarkisternas Förening!

Länge leve hela världens arbetares sociala revolution!

Dielo Trouda Gruppen Paris den 20 Juni 1926


DE FRIHETLIGA KOMMUNISTERNAS ORGANISATORISKA PLATTFORM

ALLMÄN AVDELNING

1. KLASSKAMP - DESS ROLL OCH MENING

Det finns inte en enda mänsklighet. Det är en mänsklighet i klasser. Slavar och härskare.

Likt alla de samhällen som föregått den, är det borgeliga kapitalist-samhället i vår tid inte "en mänsklighet". Det är uppdelat i två mycket avlägsna läger, skilda åt socialt genom sin situation och sina sätt att fungera, proletariatet (i dess vidare bemärkelse) och bourgoisin.

Proletariatets roll är och har varit i århundraden att bära bördan av fysiskt, plågsamt arbete från vilket frukterna tillfaller, inte dem, men en annan, priviligerad klass som äger egendom, auktoritet och kulturprodukterna (vetenskap, utbildning, konst); bourgoisin. Det sociala slaveriet och utsugningen av de arbetande massorna bildar grunden för det moderna samhället står på, som detta samhälle inte skulle kunna leva vidare utan.

Detta födde en ännu pågående klasskamp, som ibland fick en öppen våldsam karaktär, och ibland liknade ett långsamt och knappast påtagligt förlopp, men alltid på väg mot att omvandla samhället till ett samhälle som speglar behoven, kraven och synen på rättvisa hos arbetarna.

På det sociala området innebär all mänsklig historia en obruten kedja av strider utkämpade av de arbetande massorna för sina rättigheter, frihet och ett bättre liv. I det mänskliga samhällets historia har denna klasskamp alltid varit den främsta faktorn som bestämt formen och mönstret hos dessa samhällen.

Det sociala och politiska styret i alla stater är framför allt produkten av klasskamp. Det grundläggande mönstret i varje samhälle visar oss i vilket skede klasskampen befinner sig i. Den minsta ändring i den väg som slaget mellan klasserna tagit, i de inbördes olika ställningar som de olika styrkorna i klasskampen intagit, åstadkommer fortlöpande förändringar i världen och mönstret hos samhället.

Sådan är den allmänna, universella omfattningen och meningen hos klasskampen i klassamhällenas liv.

2. NÖDVÄNDIGHETEN AV EN VÅLDSAM SOCIAL REVOLUTION

Principen om slaveri och utsugning av massorna med våld utgör det moderna samhällets grund. Alla yttringar av dess existens; ekonomin, politiken, sociala förhållanden, vilar på klass-våld, för vilket de tjänande verktygen är: Myndigheterna, polisen, armén, domstolsväsendet. Allting i detta samhälle, varje företag taget för sig likaså hela statssystemet, är ingenting annat än kapitalismens bålverk. Därifrån kan de hålla ett ständigt vakande öga på arbetarna, där har de alltid redo krafter som är avsedda att slå ner alla de rörelser hoa arbetarna som hotar grundvalen eller ens lugnet i detta samhälle.

På samma gång håller systemet i detta samhälle avsiktligt de arbetande massorna i ett tillstånd av likgiltighet och andligt stillastående; det förhindrar med våld att deras moraliska och intellektuella nivå höjs, för att lättare hålla dem i schack.

Det moderna samhällets framsteg; Den tekniska utvecklingen av kapital och fulländningen av dess politiska system, stärker de härskande klassernas makt och gör kampen mot dem allt svårare. På så sätt skjuter de upp det avgörande ögonblicket för arbetarnas frigörelse.

Analyser av det moderna samhället leder oss till slutsatsen att det enda sättet att omskapa det kapitalistiska samhället till ett samhälle av fria arbetare är genom en våldsam social revolution.

3. ANARKISM OCH FRIHETLIG KOMMUNISM

Den klasskamp som skapades genom förslavandet av arbetarna och deras strävanden mot frihet, födde, mitt i förtrycket, idén om anarkismen: Idén om ett totalt förnekande av ett samhälligt system som baserar sig på principerna om klasser och staten, att det ersätts med ett fritt icke-statligt samhälle med arbetare under självstyre.

Så anarkismen härstammar inte från abstrakta resonemang hos en intellektuell eller en filosof, utan från arbetarnas direkta kamp mot kapitalismen, från arbetarnas behov och krav, från deras strävanden mot frihet och jämlikhet, strävanden som blev särakilt levande under de mest heroiska perioderna i de arbetande massornas liv och kamp.

De framträdande anarkistiska tänkarna, Bakunin, Krapotkin och andra uppfann inte idén om anarkismen, utan hjälpte endast till att bestämma och sprida den med hjälp av sina tankar och kunakap, sedan de upptäckt den hos massorna.

Anarkismen är inte resultatet av personliga ansträngningar eller objekt för individuell forskning.

På samma sätt är inte heller anarkismen produkten av humanitära förhoppningar. En enda mänsklighet existerar inte. Varje försök att av anarkismen göra en egenskap hos hela den nuvarande mänskligheten, att tilldela den en allmän humaniatisk karaktär skulle vara en historisk och social lögn, som oundvikligen skulle leda till att sakernas tillstånd och en ny utsugning rättfärdigas.

Anarkismen är allmänt humanitär bara i den meningen att massornas idéer strävar efter att förbättra livet för alla människor, och att dagens eller morgondagens mänsklighets öde inte går att skilja från de utsugna arbetarnas. Om de arbetande massorna är segerrika kommer hela mänskligheten att återfödas, om inte kommer våld, utsugning, slaveri och förtryck att härska i världen som förut.

Uppkomsten, blomningen och förverkligandet av anarkistiska idder har sina rötter i livet och i de arbetande massornas kamp och är oskiljaktigt bundna till deras öde.

Anarkismen vill ombilda det nuvarande borgerliga kapitalistiska samhället till ett samhälle som tillförsäkrar arbetarna deras arbetes produkter, deras frihet, oberoende samt social och politisk jämlikhet. Detta nya samhälle blir frihetlig kommunism, i vilkat samhällig solidaritet och fri individualitet finner sitt fulla uttryck, och i vilket dessa två idéer utvecklas i perfekt harmoni.

Den frihetliga kommunismen tror att den enda skaparen av samhälligt värde är arbetaren, hjärnans eller handens, och följdaktligen att bara arbetare har rätt att styra socialt och ekonomiskt liv. På grund av detta varken försvarar eller tillåter den att icke-arbetande klasser existerar. Om dessa klasser existerar samtidigt som den frihetliga kommunismen kommer den senare inte att känna några plikter för dem. Detta upphör när de icke-arbetande klasserna bestämmer sig för att bli produktiva och vill leva i ett kommunistiskt samhälle under samma villkor som alla andra, dvs som fria medlemmar och åtnju